Ursprunget till engångshandskar går tillbaka till tidigt 1900-tal, då de främst användes inom det medicinska området. När kirurgiska metoder utvecklades, blev vikten av handhygien och skydd alltmer erkänd, vilket fick läkare att använda handskar för att minimera risken för bakteriell överföring under procedurer. Tidiga engångshandskar tillverkades till övervägande del av naturlig latex och användes främst för medicinska undersökningar och kirurgiskt skydd.
Med framsteg inom industriell teknik förbättrades tillverkningsprocesserna för engångshandskar och deras användningsområde utökades. Från mitten av-till-slutet av 1900-talet ledde utvecklingen av plastbearbetning och polymermaterial till användningen av material som polyeten (PE) och polyvinylklorid (PVC) i handsktillverkningen. Detta sänkte kostnaderna och ökade effektiviteten, vilket gjorde det möjligt för engångshandskar att komma in i vardagliga sektorer som livsmedelsförädling, livsmedelsservice och sanitet.
I modern tid, eftersom standarderna för hygien och säkerhet har stigit, har efterfrågan på engångshandskar fortsatt att växa. De har blivit väsentliga skyddsutrustning inom områden som hälsovård, livsmedelshantering, laboratoriearbete och industriell tillverkning. Dessutom har införandet av nya material-som nitrilgummi-avsevärt förbättrat hållbarheten, komforten och skyddsförmågan hos dessa handskar.
Engångshandskar har utvecklats från specialiserade medicinska skyddsartiklar till allmänt använda produkter inom många industrier. När man ser framåt, driven av utvecklande miljömedvetenhet och tekniska framsteg, kommer branschen i allt högre grad att fokusera på hållbara material, optimerade produktionsprocesser och förbättrad produktprestanda, i syfte att möta användarnas behov och samtidigt minimera miljöpåverkan.